En och annan tanke

Jag läste nyss en artikel om hur några stora arbetsgivare hanterar problemet med att många svenskar sitter fast utomlands pga. flygkaoset. Och jag tyckte inte det kändes så himla roligt. En av de arbetsgivare som intervjuats var nämligen Sveriges kommuner och landsting (SKL) och deras svar kändes mints sagt obehagliga:

Tvingas man ta ut semester?
– Ja, om man inte kan komma överens med arbetsgivaren och inte kan ta ut flex eller semester. Man ska jobba om man ska ha lön, det är ju grundprincipen.

Kan det bli löneavdrag?
– Ja naturligtvis blir det löneavdrag – om man som sagt inte kan ta ut flex eller semester. Vi som arbetsgivare kan inte betala för anställda som inte arbetar. Men samtidigt är ju detta väldigt speciellt och vi vet ännu inte hur stor omfattningen är.

Anledningen till att jag tycker att det känns obehagligt är att om man funderar lite bakom det som faktiskt står, så blir det nästan som om man måste vara där hela tiden, man får aldrig göra ett misstag eller försova sig eller vad som helst. Dessutom så verkar det ju som inställningen till semester är väldigt negativ.

I förlängningen betyder det ju att man inte kan ta semester utomlands nånstans, för sånt här kan ju uppstå när som helst, var som helst, helt utan förvarning, kolla bara tsunamin t.ex. Såna här händelser styr ju ingen av oss över, och ska vi då behöva oroa oss på vår semester för att sånt här ska hända och vi inte kan komma hem i dit, då kan det ju knappast bli en bra semester. Alternativet är att man semestrar någonstans där man alltid kan ta sig hem inom x antal timmar. Är det det som SKL är ute efter?

Ett annat storföretag som intervjuades är IKEA. Och skillanderna i både ton och inställning märks ju tydligt:

Tvingas de ta ut semester?
– Nej, det gör man inte. Istället kan man få man ta kompensationsledigt hemma. Men vi löser detta på bästa sätt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Kan det bli löneavdrag?
– Nej, det blir det inte eftersom detta inte är någons fel. Klart man får lön, det är ju inte semester om man sitter fast utomlands.

För mig blir det här som svart och vitt. IKEA's inställning är ju ändå att det här inte är någons fel, ingen kunde planera för det här, ingen kunde veta. Ta bara en sådan sak som att "det är ju inte semester om man sitter fast utomlands", vilket jag tycker att dom har helt rätt i. För det är nog säkert inte speciellt roligt för de flesta att sitta fast på olika ställen i världen utan att veta när man kommer hem, och kanske dessutom missa stora och/eller viktiga saker.

Jag känner här att IKEA visar mycket större tillmötesgående för sina anställda och en mycket lugnare policy. Tänk va skönt att i alla fall slippa oroa sig för allt det med jobbet medan man sitter fast på Cypern eller var man nu har tvingats vänta, medan man om man jobbar på SKL bara ser pengarna rinna iväg. Jag vet i alla vall var jag helst vill jobba!

Så var det dags att avsluta den här säsongens vintersporter för min del. Det som är kvar är SM-finalerna i hockey samt ett hockey-VM, och jag kan ärligt erkänna att jag inte är särskilt intresserad av nåt av dem. Att SM-finalerna spelas i sju omgångar gör dem direkt ointressanta och hockey-VM har tappat väldigt mycket av sin forna glans, speciell när det inte är någon speluppehåll i NHL så att de stora stjärnorna kan vara med.

Jag har följt två lag i år, det är Sirius i bandyn och Almtuna i hockeyn. Och för en gångs skull har jag lyckats pallra mig iväg på lite matcher, nästa år blir det nog ännu fler.

Sirius: De har kämpat på bra och tagit sig till slutspel. I kvartsfinalen förlorade man mot Hammarby (som sedemera skulle ta SM-guld) och det var uppebart att Bajen ver ett nummer större. Det var lite synd, förra året blev det ju semi, men ändå bra kämpat. Jag hoppas att Sirius ändå är ett lag på uppgång och att de kan gå ännu längre nästa år.

Almtuna: Årets skräll i svensk hockey, årets lag. Så har det sagts nu när kvalserien är avslutad. Och jag håller med, av hela mitt hjärta. Jag tycker att Mats Wennerholm sammanfattar det ganska bra. Jag läste i någon annan artikel att Almtuna har samma årsbudget som Färjestad har i materialkostnader under slutspelet. Eller nåt sånt. Och tittar man på ekonomi och spelarmaterial så är det ju långt från många andra lag, både i elitserien och allsvenskan. Kan tyckas. Men spelarna har varit underbara. Eller vad sägs bara om playoff till kvalserien; Mora: 5-4 borta och 5-2 hemma, samt Malmö: 1-2 borta, 4-1 hemma och 5-2 hemma. Mora och Malmö som ändå är stora lag, hade inte en chans. Och i kvalserien gick det också väldigt bra, det blev segrar hemma mot Leksand, Rögle och Växjö. Dessutom straffvinst borta mot Växjö. Almtuna slutade visserligen näst sist i kvalet, men det var det nog ändå inte nån som trodde på när sösongen började. Bara en sådan sak som Wennerholm skriver om, att i både elitserien och allsvenskan så är Almtuna det enda lag utan utländska spelare, säger ganska mycket.

Min sammanfattning blir att Sirius kämpade på bra och gjorde vad de kunde. De ska absolut inte skämmas för sig, utan vara stolta och nöjda. Men för mig är det Almtuna som är den stora skrällen, och som gjorde allt och lite till. Där kan man verkligen säga att ett lag spelade för varandra.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja egentligen. Men idag är det nog inte så många som har missat nyheterna om tjejen som blev våldtagen, och att alla sedan vände sig mot henne. Just nu känner jag bara att jag nästan inte orkar förstå. Eller vill. Hur kan det finnas sådana människor? Att ungdomar i 15-årsåldern mobbas, och faller för grupptryck, det kan jag förstå. De är trots allt fortfarande väldigt unga och förstår inte bättre. Dessutom är det än ålder där vikten att passa in är extra stor.

Men att vuxna gör samma sak, är på gränsen till oförlåtligt. När till och med en präst i kyrkan ställer sig bakom våldtäktsmannen istället för den svage, då är det ordentligt fel. Ytterligare en flicka våldtas av samma kille, och åter igen så ställer sig pöbeln på pojkens sida och hävdar att båda flickorna ljuger

Den åtalade pojken dömdes, både i tingsrätten och hovrätten, och ändå så tror folk att flickorna ljuger. Så ovilliga som svenska domstolar är idag på att döma folk för våldtäkt, så borde väl nästan vem som helst förstå att det ligger mycket bakom när han faktiskt blir dömd. Eller?

Idag står det att Bjästa är ett samhälle som ångrar sig. Det ska dom fan ha. För så mycket som blivit förstört av deras agerande, så känns det nästan för lite. Vill man se hela programmet så kan man göra det här.

För att ändå avsluta positivt så finns det i alla fall nåt positivt. Och det är att ordet civilkurage har fått ett ansikte. Det är tjejen Amanda som visas i filmen, som vågar stå upp och gå emot vad precis alla, både vuxna och ungdomar, säger. Hon är en väldigt stor förebild, och det är starkt att våga. Det känns nästan som hon borde få en medmänsklighets-pris eller Civilkuragepriset eller nåt sånt!

Läste nyss den här artikeln om en mamma som har sytt små barnkläder till sitt barn. Men det är inte vilka barnkläder som helst, utan det får barnet att likna några av de värsta statsledarna vi har haft under det senaste århundradet.

Det har kommit många reaktioner på detta, framför allt negativa. Folk tycker att det är övergrepp på barnet, det är osmakligt och så vidare. att det kanske har skadat barnet eller att hon kommer att bli mobbad i framtiden. Sen har det kommit reaktioner där folk tycker att det är komiskt, på olika sätt, som ett skämt eller bara en kul idé.

Jag håller inte med om något av dessa. Jag tycker att det är helt rätt gjort, och att det ligger mycket bakom. Om man läser artikeln så ser man precis vad mamman hade för tanke med detta. Hon säger själv i artikeln att "Ondskan finns i oss alla. Även min dotter skulle till slut kunna styra Danmark med järnhand". Och visst har hon rätt. Hitler är ju någonstans dagens sinnebild av ondska, men även han har ju varit en 4-månaders bebis en gång i tiden, och jag tror inte att han var särskilt ond då.

Därför tycker jag att det är viktigt att visa att barn är varken onda eller goda, de bara är. Hur vi blir som vuxna är inte inbyggt från början, det kommer sen när vi har börjat samla på oss händelser och erfarenheter som formar oss till dem vi blir. Om vi sedan blir den nye Gandhi eller om vi blir som Hitler, det avgörs "sen". Det är därför viktigt att visa att godheten och ondskan finns i barnet på samma villkor.

Då har jag alltså sett den film som kanske har haft störst förvänningar på sig i år, Avatar. Och jag skulle kunna säga att jag blev positivt överraskad, men det skulle nog vara ganska fel. Sanningen är att jag fortfarande, 3 timmar senare, är så tagen av filmen att jag har svårt att få ordning på tankarna. I mina ögon är det definitivt årets bästa film, mycket möjligt också den bästa under 2000-talet, och en mycket stark kandidat till den bästa film jag någonsin har sett.

Till att börja med så var specialeffekterna precis så bra som förväntningarna på dem. Det märks vad pengarna har gått till helt enkelt. Det är så extremt detaljerat så man totalt tappar känslan för vad som är animerat och verkligt, för allt känns verkligt. Jag såg den dessutom i 3D och jag tror det höjde upplevelsen ännu mer. Det är svårt att beskriva i ord egentligen, bästa tips är helt enkelt att se filmen.

Hela miljön på månen där de befinner sig (Pandora är en måne till planeten Polyphemus, och inte en egen planet som många tror) är helt underbar. Det är på många sätt ett sådant ställe som man kunde önska att jorden var. Även med dess rovdjur och faror så är Pandora otroligt vackert och ett underbart ställe. Och om man sedan lägger till Eywa och deras samhörighet med naturen, så blir det på något svårförklarligt sätt en slags drömvärld. Jag kan faktiskt just nu känna att jag lite längtar dit, att jag hellre skulle vilja bo där än här på jorden. Och då som en Na'vi, inte som människa. Skulle det bara finnas och vara tekniskt möjligt att ta sig dit och jag dessutom kunde få med mig mina vänner, så skulle jag redan vara på väg.

Jag kan förstå om filmens story i mångt och mycket kan kännas gammal och inte speciellt originell. Man kan definitivt dra många paralleller till andra filmer. Men jag känner att det någonstans inte gör så mycket, för den är gripande ändå. Till och med det ganska amerikanska "bråkar dom med oss så ska dom få se på fan"-tal som hålls funkar förvånansvärt bra. En annan sak som är ganska skön, är att man slipper vänta på uppenbara saker. Med det menar jag saker som man inser direkt kommer att hända. Man behöver inte vänta 10 minuter extra på en sådan sak, bara för att "hållas på halster", och det är faktiskt ganska skönt. Jag tycker att det ger ett bättre flyt och en bättre känsla av att storyn rör sig framåt.

Något som märks är den tydliga rasismen som framförs i filmen. Hur karaktärer, och filmens människor i allmänhet, är totalt ignoranta inför Na'viernas traditioner och seder. Det blir tydligt när Na'vierna flera gånger kallas för vildar och annat liknande, när det är uppenbart att det är människorna som är de egentliga vildarna. Filmen ligger nog (tyvärr) också nära vår egen historia på många andra plan. Inte minst när det gäller hur Européerna koloniserade världen och drev urbefolkningar på flykt, tog slavar, utnyttjade alla naturresurser och annat sånt. Eller när vi fortsätter hugga ner regnskogar och bryter nya kolgruvor för vår egen profit, när det måste anses uppenbart att jorden inte mår bra av det. Parallellerna blir många.

Men mest förbannad blir jag nog över att jag nånstans känner att det inte är ett omöjligt scenario, att jag tror att människor verkligen skulle kunna bete sig så i liknande situationer. På alla de negativa sätt som jag beskrivit ovan. Jag skulle nog inte ens bli förvånad. Och det gör att jag lite grann skäms över att vara människa, över hur vi människor behandlar varandra och andra varelser. Jag känner att filmen visar ett fullt möjligt scenario ut det etiska och moraliska perspektivet och det är ganska äckligt att inse.

För ändå att avsluta positivt utstrålar filmen ändå mycket kärlek, till naturen, till livet och till varandra. Och en stark gemenskap och känsla av att tillsammans är vi starka. Den visar att vi måste acceptera och ta hänsyn till varandra, från alla håll och trots alla våra olikheter, och det gör i alla fall mig glad.

Det här en sån där riktig "MÅSTE SE"-film. Så se till att göra det om det inte redan är gjort!

Idag har dom ÄNTLIGEN börjat lägga asfalt här på Majklockan. Jag har ju bara bott här i 1½ år, så det var väl dags nu tyckte dom. Det är väl sällan som jag har blivit på så bra humör av asfalt. Mest för att jag helt enkelt inte har vågat hoppas på att det faktiskt skulle bli någon asfalt nu heller. Synd bara att det skulle behöva dröja så otroligt lång tid.

En annan sak som känns skönt är att det känns som om det faktiskt blivit något resultat av allt tjatande och gnatande. Och så bildandet av hyresgästföreningen. Det känns som asfalten är det första konkreta resultatet av detta. Synd att även det skulle ta så lång tid. Dock tror jag, att om vi inte hade tjatat, så hade vi nog inte fått något alls förrän i sommar.

En sak är helt säker; 16 november kommer INTE att gå till historien som någon bra dag. Men idag är fan den sämsta dagen på länge. Visserligen var förutsättningarna redan dåliga med tanke på hur jag mått senaste tiden, men dåligheterna slog förutsättningarna med hästlängder.

Till att börja med visade det sig att Håkans familjs hund har dött imorse, han vaknade aldrig helt enkelt. Så det var riktigt tråkig, det var en jättesöt hund. Så det var jättetråkigt. Sen visade det sig att Marias familjs katt är sjuk och i värsta fall måste tas bort. Och det sista av allt är väl att när jag var och handlade så ringde en ganska nära kompis och ville låna bilen. Det visade sig att hans flickväns pappa hade kollapsat och låg på sjukhus i Stockholm.

Så det är helt enkelt en riktigt dålig dag. Sen, för de som inte vet, så är det just idag 13 år sedan min mamma dog. så jag har tänkt mycket på det. Har varit vid graven och tänt ett ljus och fixat i ordning ordentligt. Så nu ser det riktigt snyggt ut.

Kvällen blev i alla fall lite bättre för mig. Eftersom mina planer gick i stöpet, och även Håkans & Marias planer (pga. hunden som dog) så bestämde vi oss på eftermiddagen att ha räkfrossa. Så det hade vi, och sen kollade vi på Twilight, inför New Moon som ju kommer på fredag.

Hoppas nu bara lågvattenmärket för resten av året är satt...

O&O

PS. Kan i efterhand berätta att flickvännens pappa dog, vilket knappast gjorde dagen bättre... :(

Aftonbladet publicerade idag en debattartikel skriven av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Jag känner så klart att jag måste tycka till om detta. Inte just om själva artikeln, det är förhoppningsvis uppenbart vad jag tycker om den, utan om det faktum att AB publicerade den. Aftonbladet är ju en kvällstidning, och därför ofta ganska kritiserad av många, inte minst i min egen umgängeskrets. Men när jag läste detta, och också läste om varför de publicerade artikeln, steg de i mina ögon.

I ett chattutdrag på Aftonbladets hemsida kommer frågan till AB's chefredaktör: Varför väljer du att publicera en artikel som kan tolkas som hets mot folkgrupp och liknande? Jag tycker att svaret egentligen säger allt:

"För att tydligt visa vad Sverigedemokraterna står för. Betänk följande: Vi har ett parti som är på väg in i riksdagen som när de skriver en linjetext om sin politik hamnar i hets mot folkgrupp. Det är en allvarlig situation som jag genom att publicera deras text vill klargöra."

Behöver jag säga mer? Nej, egentligen inte, men jag älskar att kommentera sånt här, så häng med.

För det första så tycker jag det är modigt att publicera något som detta. Bland annat har tidningen redan fått in flera anmälningar mot hets mot folkgrupp. Vilket naturligtvis var att vänta, eftersom artikeln praktiskt taget skriker ut detta. Huruvida muslimer är en folkgrupp eller inte verkar vissa vilja diskutera, jag låter det vara osagt. Men det verkar som AB's chefredaktör Jan Helin redan innan visste vad som kunde hända, men ändå valde att publicera.

Just därför tycker jag det är så modigt. För att Aftonbladet visar här att man vågar ta debatten. Att man svart på vitt faktiskt visar vad SD egentligen står för, vad de verkligen har för åsikt. Jag har varit inne och kollat lite på deras partimanifest, och det såg, i alla fall när jag kollade, ganska "oskyldigt" ut, jag kunde köpa flera av deras punkter. Och jag tror att det finns många som jag, som inte riktigt vet var de egentligen står.

Jag har länge ansett att jag tror att det alltid är bättre att ta en debatt med SD och liknande partier, att aldrig stänga dem ute. Jag tror det är bättre att i en öppen debatt kunna visa vad partiet står för, visa att det som de tycker är faktiskt inte okej. Annars ökar risken för att dessa partiers popularitet ökar i skymundan, och att bara de "bra" åsikterna sprids. När sådant sprids från mun till mun tror i alla fall jag det är lätt att man slätar över de dåliga åsikterna och bara sprider det rumsrena. Och det räcker ju med att en länk i kedjan struntar i att sprida det dåliga. Då kommer ju efterföljande länkarna kanske inte ens känna till de dåliga åsikterna, och därmed ofrivilligt bara sprida det bra.

Därför är det bra att Aftonbladet vågar och väljer att publicera detta, för att faktiskt lyfta fram skiten i ljuset. Nu vet plötsligt alla vad Jimmie Åkesson faktiskt tycker, och att den reklam som de väljer att publicera inte stämmer. Och nu finns det plötsligt en öppen debatt. Jag hoppas bara på att de andra partierna nu vågar ställa SD mot väggen, och fråga sånt som är obekvämt.

Min slutats är: Tack Aftonbladet och Jan Helin för att ni var modiga nog att våga publicera. Trots att olika jurister avrådde från det. Trots att det var uppenbart att ni skulle få ett högt tryck och även mycket skit för det. Tack för att ni vågade ta debatten. Det behövs verkligen!

Det som hänt i natt i USA, kan bara beskrivas som historiskt. För även om man inte gillar floskler och klyschor, så är det historiskt. För första gången i historien har världens militärt mäktigaste supermakt valt en svart president. Med ett resultat som ingen kan misstolka. I skrivande stund, leder Obama med 349 delegater mot McCains 144, och det är fortfarande 45 delegater kvar att avgöra. Även om dessa 45 skulle gå till McCain så är det en jordskredsseger, så mycket är säkert. Det amerikanska folket har sagt sitt, och jag tror resultatet talar sitt tydliga språk. För det visar att det inte bara är omvärlden är missnöjda med de senaste 8 årens politik, även det amerikanska folket är i högsta grad missnöjda.

Det kommer bli ett svårt jobb för Obama, han har otroligt mycket att städa upp efter en viss onämnbar nu sittande president. Och många av löftena kommer säkert ta lång tid att infria. Flera kommer troligen inte infrias alls. Ingen vet ännu vad som kommer hända, han är ju trots allt politiker, och politiker som inte håller vad de lovar är väl knappast något nytt.

Men det känns ändå som en gnista av hopp har tänts. En liten, men ändå ganska stark gnista. Obamas motto har ju varit "Change, we need it!", och jag är inte sen om att hålla med. Därför känns det ändå som att hoppet finns, ett hopp om att världen kan stabilisera sig, och fokusera på viktigare frågor. Och att vi får en värld där USA inte leker polis på samma sätt som de senaste 8 åren. Där miljön åter kan komma i fokus, och där diplomatiska lösningar blir viktigare än militära. Jag förstår att det inte kommer bli så direkt, att vi fortfarande har lång tid framför oss innan förbättringarna verkligen märks, men jag tror hoppet är starkare nu. Och hopp är en viktig drivkraft när det gäller att göra den här världen till en bättre värld än vad som var.

För vad man än tycker om USA och deras påverkan på världen, så kan man inte bortse från vad som händer där. Jag har full förståelse för människor som inte gillar USA, speciellt efter de senaste årens politik från det hållet. Men USA kommer att fortsätta ha en väldigt stor påverkan på världen, oavsett vad vi tycker om den saken, och därför tycker jag att vi i alla fall måste ge alla försök till bättring från deras sida en chans. Om inte annat, för att visa att vi är större än vad de har varit de senaste åren.

Därför känns det idag som en seger för hela världen. Det känns som att vi har fått en ny chans. En gnista av hopp har tänts för att en nedåtgående trend kan vändas, världspolitiskt, ekonomiskt och miljömässigt. Och det hoppet behövs verkligen, för det är en stark drivkraft. Och är det något som jag har lärt mig av allt som hänt mig personligen de senaste åren, så är det att man kan inte gå in i nåt nytt med en tro att det nya inte heller kommer att fungera. Man måste kunna tro att det faktiskt kan bli förändring, även hos den man tidigare hatat.

Det går inte att förlåta allt som USA har gjort under sin tid som supermakt. Absolut inte, och det är inte heller det jag är ute efter. Vissa saker kan förlåtas, och dessa bör man också förlåta. Andra saker inte. Men det jag är ute efter, är att man måste ge dem en ny chans, en chans att visa att även de kan bli bättre. Just på grund av deras påverkan på världen, på gott och ont. För att vi måste våga låta dem vara en del av förändringen, visa att vi kan vara större än de har varit. För vad händer om omvärlden istället fryser ut dem? Jag vet inte svaret, men jag tror knappast nåt bra kommer ut av det.

Så idag känns det som en positiv dag, en början på något nytt som kan bli så mycket bättre än det som var förut. Om vi bara vågar närma oss varandra, inse att det finns så mycket större problem än de som de senaste årens krig förts över, så kommer den lilla gnistan av hopp växa sig stark och stabil.

Jag har gått och stukat foten. Det är förjävligt. På torsdag får jag min dom, dvs. om det allvarligt eller inte. Men det har inte blitt bättre på 1½ vecka och det är inte så positivt. Men jag får se. Tyvärr är jag nog helt enkelt böjd att hålla med mina klasskompisar, jag kan helt enkelt inte gå nedför trappor. Så nu har jag börjat åka hiss varje gång jag ska ner. Uppför är inga problem, det misslyckas jag sällan med. Det är bara andra hållet helt enkelt. Det positiva är ju att jag sprider massa glädje omkring mig. Det vill säga, folk skrattar åt mig. Men det bjuder jag på.

Annars har jag haft lite tentor, Datakommunikation och Automatateorier. Det gick bättre än förväntat, jag kanske ska stuka foten inför varje tenta. Vem vet. Och så missade jag en danstävling i lördags, Jack'n'Jill, på UBSS, som jag tänkte vara med på. Har varit en sväng hos mina föräldrar och en sväng i Göteborg. Pluggat (Faktiskt). Vart på bio några gånger. Och massa annat skit.

Imorrn börjar nya kurser (Datorsys 2 del 2, Diskret Matematik). På torsdag så ska jag till sjukhuset och kolla foten. I helgen är det Halloween och allt sånt. Det ä'r väl vad som händer i mitt liv just nu. Det här blev ett sånt där trokigt inlägg som bara handlar om mig igen, men jag orkar inte skriva nåt vettigare. Och jag kände att det var dags att skriva nåt.

Vi har alla varit med om att stora företag tar egenmätiga, och för oss vanliga dödliga, svårförståeliga, beslut i olika frågor. Beslut som folk blir arga på. Det kanske gäller att få pengar tillbaka, olika försäkringsbolag är ju ett annat kännt fall. Men det vanliga brukar ändå vara att de stora företagen ångar på, fast i sina beslut, och viker sig oftast inte för den lilla människan, även när en hel mob börjar jaga dem. De hyr i stället vakter och gömmer sig bakom sina direktörsskrivbord. Därför känns det idag väldigt skönt att läsa hur ett sådant stort företag faktiskt backar från sitt beslut, och bestämmer sig för att tillmötesgå sina kunder. Dessutom erkänner dom att dom inte förstog hur viktigt det var. Visst kan man tycka att dom borde förstått det från början, men jag kan förlåta det när dom backar och erkänner sitt fel. För det känns som det är alldeles för sällsynt. Och jag hoppas att fler företag kan ta efter det här exemplet. Bra gjort!

... jag skrev här nu ju, typ 2 veckor sen. Jag måste försöka bli bättre på att skriva här. Det har hänt en del roliga och spännande saker sen jag skrev här senast. En sak som hade h'nt redan då var ju att det var fest hos Claudia, fast en stor del av festen hamnade i min lägenhet ett bra tag. Men jag tyckte bara det var roligt så det var inga problem. Annars har det varit mycket dansande och så. Både på måndagar och torsdagar.

De senaste dagarna har varit väldigt roliga och lite stressiga.

I torsdags var det dans, och efter den så åkte jag hem till Jens och snackade lite skit i några timmar. Det var trevligt, det är för sällan vi hinner träffas och bara snacka. I fredags var det Eva Eastwood på Katalin, tillsammans med Maria, Håkan, Sofie, Ludde, Malin och Emma. Det var riktigt kul även om akustiken i Katalin kanske inte var den mest optimala. I lördags var jag, Håkan och Maria uppe i GC och shoppade lite, och efter det så var det inflyttningsfest hos Alexandra och Jonas. Det var kul, vi spelade bl.a. TP - 90-tal med hutt. Dvs. om man klarade en "pluppfråga" så fick man ta en shot.

I söndags så var mina föräldrar här och hälsade på ett tag. Min styvmorsa har inte varit här förut så det var kul för henne att se hur det såg ut. Vi åkte även till min mammas grav och planterade lite blommor. På kvällen så var jag på bio med Håkan och Maria, vi såg en film som hette Eagle Eye, den var helt okej, men slutet var lite kort. Det kändes avhugget på något sätt. I måndags så var det dans igen men innan dess var en kompis, Jenny, här ett tag. Vi snackade skit och hade det trevligt.

Igår tänkte jag bara ta det lugnt, men icke. Först var jag på UKK och köpte fler biljetter till Magnus Betnér, och sen var jag hos psykologen. Efter det var det direkt upp till skolan och jobba på en inlupp nån timme innan det var dags att åka hem och fixa sig lite. Sen var jag, Håkan, Maria och Janya på Fyrishov, och där såg vi Uppsala Basket totalt spela ut Helsingborg, slutsiffrorna blev 95-64. det var riktigt kul att se, och jag är sugen på att gå på nästa hemmamatch. Efter det så var tanken att vi skulle gå på Snerkan (Bryggan), men kön dit var så lång så att vi gav upp det utan att ens försökt. Istället så bästemde vi oss för Orvars, men där var det Landskap, så till slut hamnade vi på VG:s pub Djäknen där vi käkade lite och pratade.

Idag är tanken att jag ska läsa på om något som kallas för TCP Sliding Windows, det som inluppen handlar om. Vi ska skriva ett javaprogram för att implementera detta. Kl. 16 ska jag och Jocke träffas uppe på skolan för att se om vi kan komma nånvart med själva koden. Andra projekt som jag haft/har på gång är att Håkan och jag ska försöka göra om 7milas hemsida, samt att jag har gjort om upplägget för mina hårddiskar på datorn, för att få bättre plats. Det blev jag klar med idag.

Jag vet, ni behöver inte säga det, jag har sagt att jag inte skulle skriva om Idol igen. Det visar bara att även jag ibland får äta upp mina ord. Det här inlägget är en fortsättning på förra inlägget helt enkelt.

Idag var det återigen Annas tur att sjunga igen, 2 gånger dessutom. Jag var jättenervös, som jag blir när det gäller sånt här. Folk som säger att det bara är de tävlande som är nervösa, anar inte hur fel dom har. Hur som helst, ni som såg Idol igår vet ju att Anna gick vidare bland de 36. Och idag var det dags för andra dagen av slutaudition och även där gick Anna vidare.

Sedan fick man se några av framträdandena från sista dagen, och sista man fick se där var Anna. Hur det var kan ni se här. Ni kan ju gissa att jag hoppade av glädje efter. Jag har svårt att beskriva varför jag tycker att hon är så bra, men Martin Söderström, krönikör på Aftonbladet, beskriver det väldigt bra.

Jag är, som nog ganska många vet, mer eller mindre Idol-tokig, jag följer programmet nästan lika mycket som jag följer t.ex. Melodifestivalen. Men som så många andra kollar noggrannast nu under uttagningarna, och sedan i slutet. Annars får det väl mest stå på i bakgrunden. Jag tänkte faktiskt redan tidigare idag (fast det visst är "igår" nu, rätt ska va rätt) att jag skulle skriva nåt om idol, och jag antog att det skulle bli litegrann om alla de som inte kan sjunga fast de tror att de kan. Och så lite om den nya juryn. Ni får se vad som hände.

Jag kan i alla fall inte upphöra att förvånas över alla karaktärer som dras till en sådan cirkus som Idol är. Dels har vi alla dessa människor som faktiskt ändå sjunger okej, inte bra, men okej. Dessa kan jag förstå ändå vill försöka, man kanske visar sig bättre än man tror, eller inte, men då har man i alla fall försökt. Jag tror på det, chansar man inte så kommer man ju ingenvart.

Sen har vi dessa som verkligen inte kan sjunga (alltså den kategorin som jag hör till). Jag tror inte på att alla kan sjunga, vissa kör ju stenhårt på konceptet att alla kan sjunga, men det tror jag inte stämmer. Man får gärna sjunga ändå, det är skönt att sjunga, det är kul, det är en befrielse eller bara mysigt. Jag sjunger gärna, enligt ordspråket "hellre än bra", och det ser jag inget fel i. Men jag skulle aldrig ställa upp i Idol. Det finns ingen anledning att göra bort sig i TV på det sättet, om man nu måste det, så finns det nog många sätt som är bättre. En underkategori till dessa är ju alla de som verkligen tror att de är bra på att sjunga. Kanske för att föräldrar eller vänner eller musiklärare sagt det. Eller för att de sjungit hela livet i duschen eller på andra ställen, och vekrligen tror att det gjort dem bra. Jag förstår det inte, visserligen så förstår jag att man vill ställa upp i Idol om man tror att man är bra, men börjar det verkligen där? Borde man inte som förälder eller nära vän eller musiklärare kanske åtminstånde försöka få personen att förstå att sjunga kanske inte är rätt, det finns självklart andra saker som den personen är jättebra på istället. Det ÄR svårt att vara objektiv mot sina nära och kära, men om man tänker efter? Är det inte bättre att man som nära person till den andre påpekar det, än att man i Idol blir totalsågad av en jury, som jag personligen ofta tycker faktiskt har rätt (även om de ibland kunde välja andra ordval), men som inte vett något om den sökandes livssituation? Om man dessutom verkligen har stora drömmar, och kanske dessutom verkligen tror att man sjunger underbart därför att nära och kära sagt det. Man kanske är i en fas i livet där en sådan sågning kan bli förödande. Vad händer då?

Efter det finns det ju gruppen med pajasar. Alla dessa människor som på olika sätt bara vill "tönta" sig i TV. Ibland kan jag tycka det är kul och jag förstår att andra kan tycka det. Men det hör inte hemma i Idol, det är inte programmet som är till för det. Det finns andra forum där man kan göra sådana saker. Idol är ett sångprogram. Fast det kanske är tvärtom när man tänker efter. Det kanske inte finns program där man kan göra sånt. Där vem som helst kan komma och få några sekunder i TV-rutan. Enda alternativet jag kommer på just nu är väl Talang, skillanden mot Idol är väl inte jättestor, mest att man får göra fler saker än att sjunga i Talang. Det kanske är därför dessa exhibitionister dras till Idol, de får inte utlopp för det någon annanstans. Jag vet inte, men jag har svårt att förstå det.

En annan sak man inte kan udgå att ta upp är ju juryn. Jag kommer ge min egen syn på det, och det är väldigt subjektiva åsikter, så många kommer säkert inte hålla med. Hur som helst. Juryns jobb är att bedöma om den sökande har chansen att bli en populär artist eller inte. Och jag tror att juryn är fullt kapabel att göra dessa bedömningar, den nya, i och för sig, kanske lite mer än den gamla. Innan den här säsongen började kände jag mig tveksam till om de kunde behålla den känslan, men nu är jag säker. Den nya är bättre än den gamla, i alla fall som Idoljury. Personligen tyckte jag att den gamla juryn kunde va lite för "konstiga" ibland, och ha en del onödiga kommentarer. Vissa i juryn kändes heller inte helt äkta, det var många konstiga infall och "Hallelujah moments" och annat som man bara rynkade på pannan åt. Den nya juryn känns mer samlad, lugnare, och bättre på att läsa den sökande, och hålla igen med de värsta sågningarna när det inte varit rätt. Och deras meritlista är ju bevisligen ganska övertygande. Anders Bagge, Laila Bagge och Andreas Carlsson ligger bakom ganska många stora internationella hitar, det är ingen tvekan om saken. Så de, om några, borde ju veta vad de snackar om. På något sätt känns det mer proffsigt. De känns också lite mer personliga, lite mer down-to-earth, de är ju ädå personer som umgås med absoluta världsstjärnor. Kanske bara min känsla, men på nåt sätt ändå. Och så är det ju definitivt en frisk fläkt, och en nystart på något sätt.

                                                                                                                                       Foto: TV4

Dagens Idol innehöll dessutom något som faktiskt på ett sätt gör rakt in i hjärtat på mig. Det var en av de sökande, Anna Bergendahl (se bild), som praktiskt taget sjöng sig rakt in i mig. Jag gjorde misstaget att läsa en del artiklar innan (jag såg programmet på internet eftersom jag pluggade när det sändes), och var lite orolig att jag skulle får för höga förhoppningar. Men det visade sig att jag oroade mig i onödan. För det var magiskt. Jag är ju som känt ganska blödig, och det här skapade väl några tårar även i mina ögon. För det första sjöng hon helt sjukt bra, även jag tycker det, och jag måste nog säga att jag har svårt att komma ihåg många auditions som nått så här långt. I alla fall inte som jag blivit så tagen av själva sången. Men även det som kom efter hade många procent magi. För juryns reaktion, har jag nog aldrig sett förut. Och även hennes reaktion när hon förstod hur hon hade påverkat juryn. Den där äkta, nakna, totalt oförfalskade glädjen, den var så härlig att se. Och som juryn själva påpekade, att hon inte ens själv förstod hur bra hon är, det var så häftigt och väldigt betagande. Det kändes verkligen genuint och hennes tårar som bara kom när hon förstod vad som var på väg att hända, var överväldigande.

Om man vill se hennes audition, med juryns kommentarer, kan man titta här.

Jag hittade faktiskt (äntligen) mitt pass idag, det var instoppat i några flyttlådor i en påse som aldrig öppnades när jag flyttade, och därför har det inte kommit fram tidigare, trots att jag har letat. Hur som helst. Tillsammans med mitt nuvarande pass låg även mitt första pass. På framsidan stog det:

PASSPORT - REPUBLIC OF INDIA.

Väl inne i så kunde man hitta massa spännande information:

Given at Calcutta, 24 april 1986

Name: Dibakar
National Status: Citizen of India

På nästa uppslag kommer massa personuppgifter, man kan bland annat läsa att jag var 56 cm lång,hade svart hår och svarta ögon. Faderns namn: Okänd. Min adress var 22 Colonel Biswas Road, Calcutta. PÅ andra sidan kommer det ett foto på mig, samt ytterligare personuppgifter; född i Calcutta, den 14/9/1985. Här finns även ett fingeravtryck (troligen tumme) eftersom jag av uppenbara skäl inte kunde skriva min egen namnteckning.

Uppslaget efter det (sid. 4 och 5) handlar om vilka länder jag får resa till, och där står, överstruket "Alla länder utom Sydafrika", man ska istället se på sidan 6. Det står även att passet är giltigt till 23 april 1991 om det inte förnyas.

Nästa uppslags vänstersida berättar vilka länder jag får resa till med detta pass: Sverige, Italien, Frankrike, Schweiz, Norge, Danmark, Finland, Belgien, Libanon och Egypten. Notera att varken Storbritannien, Spanien, Österrike, USA eller något av de gamla öststaterna finns med. På högersidan finns ett transitvisum för Thailan, utfärdat på Thailänska konsulatet i Calcutta.

Nästa uppslag innehåller bara några stämplar in och ut ur Thailand (dessutom samma dag), men uppslaget efter dess är mer spännande.

Det innehåller en inresestämpel som visade att jag reste in i Sverige den 11 maj 1986. Under den finns "Ansökan om permanent uppehållstillstånd" hos polisen i Uppsala. Och på nästa uppslag hittar man "Bevis om permanent uppehållstillstånd i Sverige" utfärdat 1986-09-02. Vilket gör att jag idag har haft uppehållstillstånd (eller medborgarskap) i Sverige i 22 år och 1 vecka.

Egentligen är väl det här ganska värdelöst vetande, men jag tyckte det var väldigt kul att hitta passet. Jag visste undermedvetet att det fanns nånstans, men hade ingen tanke på att det var så lättfunnet. Och jag har aldrig verkligen läst igenom det förut.